Jag saknar dig. Jag saknar hur du låg på bron ibland och väntade på att jag skulle komma hem från skolan, jag ropade alltid och du svarade. Jag kommer ihåg en gång då hälsade du på ett barn och hennes farmor, men direkt när du såg mig så började du springa mot mig. Jag saknar hur du jamade hela tiden, när du ville gå in, när du hade fått gå in, när du ville ha mat och när du bara jamade för att jama. Jag älskar dig. Jag är så fruktansvärt glad att jag och William gick och letade efter dig även fast mamma sa att vi inte skulle, du kanske hade hittat hem till dig. Men vadå hem till dig, det var ju hos oss du hörde hemma! Jag och William kom glatt tillbaka och sa "Kolla vem vi hittade!". Det var hos oss du skulle vara. Jag saknar att se dig göra vacker tass och sitt fint innan du fick din mat. Jag saknar att klappa på din lilla tjockismage. Jag saknar till och med hur du la dig över mina läxor och hur du la dig över hela mitt tangenbord bara för att få uppmärksamhet. Jag saknar hur du kände att jag var ledsen. Det går inte ens att beskriva hur mycket jag saknar dig. Den gången på Sandhamn när du var borta i tio timmar, då bröt jag ihop totalt. När du kom tillbaka så grät jag av lycka. Nu har det gått ett år sedan vi var tvungna att säga farväl till dig. Jag saknar dig så att det gör ont.

Min lilla plutt, min lilla tjockis, min älskade Molle <3