Har suttit här och gråtit floder, konstigt nog så känns allt lite lättare när man får göra det. När jag gråter så gör jag det för att jag saknar min misse. På lördag är det tio månader sen jag var tvungen att ta farväl av den finaste kattpojken som någonsin har funnits. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom, min älskade Molle. Det är mycket om och men också. Hade veterinärerna kunnat rädda honom om jag hade hittat honom lite tidigare? Gjorde de verkligen ALLT det kunde? Fanns det inget sätt att rädda honom? Jag hade redan ångest över att jag tyckte att han var gammal även fast att jag visste att han hade många år kvar. Från flera år till några få minuter. Jag blir så arg, han dog helt i onödan, jävla bil och fan för dig som körde bilen. (ja ni tycker att jag är töntig, men bryr jag mig? nej. Det är min blogg och mina tankar, synd!)